Lärande i olika former

Fortbildning kan delas in i formellt lärande (styrt av lagar och förordningar, vanligtvis offentligt finansierat), icke-formellt lärande (kurser vid exempelvis studieförbund; delvis offentligt finansierat) och informellt lärande som sker på egen hand och bekostnad. Det formella lärandet ger högskolepoäng (hp), alternativt yrkeshögskolepoäng (yhp), där 60 hp respektive 200 yhp svarar mot ett läsårs heltidsstudier om 40 veckor och 1600 timmars arbete nominellt.

Högskoleutbildningar kan avslutas med tre olika generella examina, enligt bilden. De tre första åren benämns grundnivå och de två påföljande utgör avancerad nivå. Parallellt med kandidatexamen finns högskoleexamen – de två skiljer sig enbart åt genom examenskraven.

Yrkeshögskolan erbjuder vanligtvis program som är på ett eller två år. De kan antingen vara anslagsfinansierade eller avgiftsfinansierade (det finns merkostnadslån från CSN för avgiften). Tillgodoräknande från yrkeshögskolan till högskolan sker genom individuell prövning vid varje högskola och kan därmed skilja sig åt (och kan nekas). 

När det livslånga lärandet fungerar behöver det inte innebära att mer utbildning ges totalt, utan snarare att den sprids över yrkeslivet. Då kan en tvåårig högskoleexamen ge tillräckliga kunskaper för ett första jobb. Med fortsatta studier på deltid kan sedan kandidat-, magister- och masterexamina uppnås som milstenar längs karriären. Denna möjlighet erbjuds inte vanligtvis utan det är tre och femåriga examina som ges för utbildningsprogram på heltid från högskolor och universitet (gäller även de flesta yrkesexamina, såsom högskoleingenjör efter tre år och civilingenjör efter fem).

Anslags- och uppdragsfinansiering

Anslagsfinansierad utbildning är till för privatpersoner och högskolan ersätts per helårsstudent och helårsprestation (dvs 60 påbörjade respektive slutförda hp). Totala ersättningen begränsas av ett takbelopp som regeringen anger för varje högskola. Anslagsfinansierade kurser ges endast som formell utbildning och följer en antagningsordning med ansökan under våren för kursstart vid höstterminen (respektive höst för vårtermin). Antagningen kräver vanligtvis styrkt behörighet i fråga om grundexamen, avklarande poäng eller angivna kurser som förkunskaper.

Utbudet av anslagsfinansierade fortbildningskurser, så kallade fristående kurser, är begränsat inom många ämnen. Det finns flera skäl till detta. Dels anses det olämpligt att ta anslag från grundutbildningen för att ge till dem som redan har utbildning och arbete. Dels blir ersättningen för helårsprestationer lägre eftersom färre avslutar fristående kurser än programkurser i snitt (variationen är dock stor). Vidare passar sällan antagningsordningen för yrkesarbetande och plats på sökt kurs är inte garanterad.

Uppdragsutbildning innebär att högskolor och yrkeshögskolor säljer utbildning till arbetsgivare samt till arbetsförmedling, Trygghetsråd och -fond (TRR och TSL), migrationsverket och till fackföreningar. Det är alltså en finansieringsform och inte en utbildningsform. Uppdragsutbildningen kan utgöras av reguljära kurser på campus eller på nätet, men även av fristående examination i olika former och av föredrag om nya forskningsrön. Det är vad uppdragsgivaren önskar och högskolan är villig att erbjuda som avgör utbudet. Utbildningen måste knyta an till sådan högskoleutbildning på grundnivå eller avancerad nivå som högskolan har examensrätt för; priset sätts av högskolan och måste ge full kostnadstäckning.

Till skillnad från anslagsfinansierad utbildning, som alltid är formell, så kan uppdragsutbildning både ges formellt med poäng och betyg och icke-formellt. Det behövs ingen antagning utan köparen utser dem som får ta del av utbildningen. Detta innebär att flexibiliteten är större för uppdragsutbildning än för anslagsfinansierad utbildning. Den huvudsakliga begränsningen är att privatpersoner inte får köpa utbildning.

Här är några möjliga exempel på former av uppdragsutbildningar.

• En färdig kurs erbjuds med ett pris per kursdeltagare. Kurserna kan antingen vara utvecklade enbart för uppdragsutbildning, eller vara reguljära kurser där man erbjuder extra platser.
• Kurs sammansatt av öppna lärresurser , som moocar och annat fritt tillgängligt material såsom artiklar och böcker. Kursen kan ges som studiecirkel med övningar som kamraträttas. Värdet ligger i utformning av kursen, eventuell studiehjälp till deltagarna samt examination.
• Enbart examination såsom skriftliga och muntliga prov, laborationer, uppsatser och projekt. Ger erkännande och formell behörighet åt personer med reell kompetens (exempelvis från informellt lärande), eller med utländska examina av oklar kvalitet.
• Intensivutbildning, så kallad bootcamp , är en lämplig form när det finns behov av djupinlärning av avancerat material och omfattande utbildningsbehov exempelvis för omskolning. Förutom ämnesmässigt fokus schemaläggs arbetet, inte bara undervisningen.

Behov och utbud

Förutsättningar för yrkesverksamma att studera måste styra utvecklingen av kurser för fortbildning. Målet är att finna lämplig utformning utifrån behoven av lärarledd undervisning och tillgänglig tid för deltagarna. Följande val måste göras för att utveckla en kurs för fortbildning (listan är inte nödvändigtvis fullständig):

• Ämne och innehåll (lärandemål och läromedel)
• Utbildningsnivå (grundläggande, avancerad samt specifika kunskapskrav)
• Omfattning (totalt arbete samt tidsplanering)
• Undervisningsform (pedagogisk samt nät kontra på plats)
• Prismodell (vid uppdragsutbildning)

Det är svårt för en utbildningsanordnare att erbjuda kurser utan att ha underlag för dessa val – kurser är produkter som ska utvecklas för att möta faktiska behov.

För företagsutbildningar används begreppen mikro- och makrolärande som illustreras i bilden nedan. Högskolans erbjudande är vanligtvis makro, det vill säga utbildningsprogram. Med det finns ofta material som lämpar sig för mikrolärande, såsom repetitionsövningar efter avslutad kurs och löpande uppdateringar inom ett ämnesområde.

Fortbildningskurser bör ges i rimligt korta åtaganden, exempelvis 1 till 5 hp (motsvarar 27 till 133 arbetstimmar) på hel-, halv- eller kvartsfart. Detta kallas emellanåt för mikromeriter, men är helt vanliga fristående kurser (se SUHF Vägledning om mikromeriter ).

Ett annat behov är en tydlig kursstruktur för att kursdeltagare ska kunna planera in studieperioder i arbetsscheman och på fritiden. Ett litet program med kurser som hör samman ämnesmässigt på ett strukturerat sätt, exempelvis tre kurser á 5 hp, benämns ibland som en mikro-master. Mikrolärandet går att bekräfta med digital utmärkelser .

Planering och upphandling

Givet att det går att köpa utbildning från högskolor, då följer frågor om vad som ska ingå i en utbildningsplan för kompetensförsörjning. Det går att bryta ned detta i fyra punkter för att diskuteras med utbildningsanordnare och för vilka man sedan kan föreslå en plan. De två första punkterna gäller individen och de två senare gäller arbetsgivaren.

• Veta vad man kan och kunna styrka det.
• Veta vad man behöver lära sig och hur det kan ske.
• Ge möjlighet att genomföra fortbildningen.
• Motivera och belöna kompetenshöjning.

Högskolan kan erbjuda diagnostiska prov för egenvärdering och kan styrka kunskaper genom prover. Detta kan bekräftas med intyg. Utifrån individens och arbetets behov går det planera för fortbildningen och där kan högskolans studievägledare och lärare vara behjälpliga. Det kan vara rådgivning om lämpliga format utifrån exemplen ovan. Vidare kan högskolor förenkla valen genom att ta fram förslag på såväl kurspaket (ex mikro-master) som sviter av kunskapsprov inom efterfrågade områden såsom digitalisering och cybersäkerhet.

Tid till studier är en grundläggande förutsättning för utbildning. I den mån det inte sker på arbetstid har anställda rätt till tjänstledighet för studier (enligt lag 1974:981 ). Högskolans stöd till att genomföra en utbildning sker främst genom lämplig utformning av kurser och andra utbildningsformer så att de passar för yrkesverksamma. Det kan innebära att undervisningen är nätbaserad och att schemalagda moment förläggs till sen eftermiddag samt att möten med obligatorisk närvaro är tydligt angivna innan kursstart. En viktig faktor för framgångsrikt genomförande är samarbete studenter emellan, vilket kan organiseras och stödjas av högskolan. För uppdragsutbildningar bör högskolan även erbjuda alternativ med olika kostnadslägen för att passa flera intressenter.

Slutligen kan högskolan motivera till fortbildning genom bra information om utbudet och positiv återkoppling om framsteg i undervisningen. Genomförandet kan sedan bekräftas och uppmärksammas med utmärkelser och bedrifter kan firas. Det fortsatta lärandet kan sedan stödjas genom löpande tillgång till hela kursmaterialet samt genom repetitionsuppgifter och fortsatt kontakt från högskolan med nyheter och rön inom ämnet.

Källa

Gunnar Karlsson, Snabbt om fortbildning - en lathund, KTH TRITA-EECS-RP 2022:4, juni 2022 .